Imorgon tidigt på morgonen lämnar han lägenheten och åker till sina föräldrar medan jag packar ihop mina saker och planerar resan till mamma. Det är imorgon som vi skiljs åt. Imorgon det blir verklighet. Imorgon som jag på riktigt kommer att ha förlorat det jag trodde var mitt liv och min framtid. Att få åldras med honom. Att få dela varje dag med honom. Att få leva mitt liv tillsammans med honom.
Jag kommer ju varje sekund hoppas på att han ångrar sig och vill vara med mig igen men den chansen är... Ja... Hur slutar man vara med någon man trodde man skulle vara med för alltid? Jag kan inte gå vidare. Jag VILL INTE gå vidare. Jag vill vara med honom! Jag vill inte festa bort ångesten, jag orkar inte prata om det här med folk, jag orkar inte träffa folk, jag orkar i stort sett inte vara överhuvudtaget. Jag vill bara vakna upp från den här mardrömmen och känna att han ligger bredvid mig och att vi är lyckliga och att allting är bra. Men så blir det inte. För jag är vaken. Och min verklighet är en mardröm. En mardröm jag inte kommer kunna ta mig ur. Jag älskar honom. Så otroligt mycket.