Natten mellan dag 3 och 5 var hemsk. Vaknade hela tiden och kände hans doft från sänglakanen och tomheten från hans frånvaro och vetskapen om att vi aldrig mer kommer ligga sida vid sida.. Detta är ingen vanlig breakup även om dem också är svåra. Vi har levt ihop sen 2010. Vi har sovit med varandra i över 4 år. Det är som om någon bara slitit bort en del av mig. Jag känner mig inte hel. Känner mig inte ok alls. Vet inte vad jag ska svara på 'hur mår du idag', ja vad i helvete tror ni? Att jag skulle svara jo det är finemang eller? Jag bara gråter. Finns inget slut på det. Känns som att jag har en tung sten i bröstet. En kompis fick ut mig ikväll och det var jobbigt 85% av tiden. Tänkte bara på honom. Min älskade, underbara fina J. Jag saknar dig så mycket fastän det bara gått några dagar sen du gjorde slut. Fastän det bara var igår som du åkte och lämnade mig. Det känns som en evighet sen. Hur ska jag leva utan dig? Hur ska jag vara utan dig? Hur ska jag existera? Jag vill inte vara. Jag vill inte finnas. Jag orkar inte. Jag vill bara att du ångrar dig. Att du vill vara med mig igen.

Jag vill krama dig. Pussa dig. Hålla din hand. Känna din doft, din värme, din närvaro. Känna dig. Jag vill bara få vara med dig. Känna din kärlek. Höra dig viska att du älskar mig när vi somnar och vaknar. Jag vill ha tillbaka oss.

Detta är den svåraste dagen hittills. Det blir svårare per dag. Om det inte tar slut snart och stannar eller vänder så kommer jag inte klara mig ur det här.

Idag känner jag bara att jag inte orkar leva mer.
Det var hemskt att ta farväl eller vad man säger.. Och resten av dagen har varit ännu värre. Och nu på kvällen är smärtan obeskrivlig. Jag orkar faktiskt inte leva just nu.

Imorgon tidigt på morgonen lämnar han lägenheten och åker till sina föräldrar medan jag packar ihop mina saker och planerar resan till mamma. Det är imorgon som vi skiljs åt. Imorgon det blir verklighet. Imorgon som jag på riktigt kommer att ha förlorat det jag trodde var mitt liv och min framtid. Att få åldras med honom. Att få dela varje dag med honom. Att få leva mitt liv tillsammans med honom.
Jag kommer ju varje sekund hoppas på att han ångrar sig och vill vara med mig igen men den chansen är... Ja... Hur slutar man vara med någon man trodde man skulle vara med för alltid? Jag kan inte gå vidare. Jag VILL INTE gå vidare. Jag vill vara med honom! Jag vill inte festa bort ångesten, jag orkar inte prata om det här med folk, jag orkar inte träffa folk, jag orkar i stort sett inte vara överhuvudtaget. Jag vill bara vakna upp från den här mardrömmen och känna att han ligger bredvid mig och att vi är lyckliga och att allting är bra. Men så blir det inte. För jag är vaken. Och min verklighet är en mardröm. En mardröm jag inte kommer kunna ta mig ur. Jag älskar honom. Så otroligt mycket.

Hej! I fredags kl 04 väckte min pojkvän, eller ja numera ex, mig och gjorde slut. Vi har inte bråkat, inte träffat någon annan, ingenting. Det kom helt oförberett, vi har varit tillsammans sen 2008 och levt ihop sen 2010. Jag förstår ingenting. Jag trodde detta var mannen i mitt liv, mannen jag skulle dela resten av mitt liv med, mannen jag skulle åldras med, mannen jag skulle få barn med, mannen jag skulle gifta mig med. Jag har inte fått någon som helst signal om att han inte skulle känna detsamma. För fyra veckor sen sa han hur mkt han älskade mig och hur kär han var. För tre veckor sen gav han mig en iPad air som någon slags kärleksförklaring. Ingen såg det komma. Inte jag, inte vänner och familj.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Hur jag ska gå vidare. Hur? Jag har förlorat min bästa vän, min pojkvän, min sambo, mitt hem, mitt liv helt enkelt. 6 år bara borta. 6 år. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag inte kunna somna med honom, vakna bredvid honom, ringa honom, krama honom, kyssa honom, bara vara med honom... Hur ska jag inte kunna allt det här mer? Jag älskar honom helt sjukt mycket. jag vill kräkas när jag tänker på honom med någon annan eller mig själv för den delen.. För i min värld är det vi två. Inte vi isär. Jag kan inte förklara.. Jag kan inte beskriva känslan av att packa mina saker och veta att inom ett par dagar kommer allt det här vara slut på riktigt. Jag har gått ner 4kg på 4 dagar, är det ens möjligt? Tydligen.. Jag kan inte äta, jag kan inte sova, jag klarar inte av att vara vaken heller. Jag orkar inte prata med någon. jag orkar inte höra att det finns fler fiskar i sjön osv. Bara HÅLL KÄFTEN för det är inte det jag vill hörs och jag mår verkligen inte bättre av det heller. Jag vill vara med honom och ingen annan. Och det är fan inte bara något jag säger, det är så ett är. För annars hade jag inte varit med honom i 6 år. Jag hade inte som 20åring bestämt mig för att det är honom jag vill ha, vara med, är menad att varà med. Jag visste där och då när vi träffades att detta är min svan. Svanar träffar och har endast en partner hela livet. Han är mIn svan. Men tydligen är och var jag inte hans... Smärtan är brutal. Folk jämför denna typ av sorg med att någon dör. Jà, J AG dog. Hela jag är död. Jag är ett skal. Ett tomt jävla skal. Nej jag har ingen förklaring på varför, jag har inte direkt fått någon. På varför det är slut. Mest att det behövdes ensamtid, att det varit en jobbig tid när han hade problem på förra jobbet och att... ja, det är typ det. Hur fan ska jag kunna åka härifrån? Lämna mina nycklar? Lämna mitt liv med honom? Jag älskar ju honom, jag vill ju fortsätta vara med honom. Jag trodde aldrig det här skulle hända. Aldrig. Jag trodde vi hade det bra.

dag 1 av att inte veta hur fan jag ska överleva.