Imorgon tidigt på morgonen lämnar han lägenheten och åker till sina föräldrar medan jag packar ihop mina saker och planerar resan till mamma. Det är imorgon som vi skiljs åt. Imorgon det blir verklighet. Imorgon som jag på riktigt kommer att ha förlorat det jag trodde var mitt liv och min framtid. Att få åldras med honom. Att få dela varje dag med honom. Att få leva mitt liv tillsammans med honom.
Jag kommer ju varje sekund hoppas på att han ångrar sig och vill vara med mig igen men den chansen är... Ja... Hur slutar man vara med någon man trodde man skulle vara med för alltid? Jag kan inte gå vidare. Jag VILL INTE gå vidare. Jag vill vara med honom! Jag vill inte festa bort ångesten, jag orkar inte prata om det här med folk, jag orkar inte träffa folk, jag orkar i stort sett inte vara överhuvudtaget. Jag vill bara vakna upp från den här mardrömmen och känna att han ligger bredvid mig och att vi är lyckliga och att allting är bra. Men så blir det inte. För jag är vaken. Och min verklighet är en mardröm. En mardröm jag inte kommer kunna ta mig ur. Jag älskar honom. Så otroligt mycket.

Hej! I fredags kl 04 väckte min pojkvän, eller ja numera ex, mig och gjorde slut. Vi har inte bråkat, inte träffat någon annan, ingenting. Det kom helt oförberett, vi har varit tillsammans sen 2008 och levt ihop sen 2010. Jag förstår ingenting. Jag trodde detta var mannen i mitt liv, mannen jag skulle dela resten av mitt liv med, mannen jag skulle åldras med, mannen jag skulle få barn med, mannen jag skulle gifta mig med. Jag har inte fått någon som helst signal om att han inte skulle känna detsamma. För fyra veckor sen sa han hur mkt han älskade mig och hur kär han var. För tre veckor sen gav han mig en iPad air som någon slags kärleksförklaring. Ingen såg det komma. Inte jag, inte vänner och familj.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Hur jag ska gå vidare. Hur? Jag har förlorat min bästa vän, min pojkvän, min sambo, mitt hem, mitt liv helt enkelt. 6 år bara borta. 6 år. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag inte kunna somna med honom, vakna bredvid honom, ringa honom, krama honom, kyssa honom, bara vara med honom... Hur ska jag inte kunna allt det här mer? Jag älskar honom helt sjukt mycket. jag vill kräkas när jag tänker på honom med någon annan eller mig själv för den delen.. För i min värld är det vi två. Inte vi isär. Jag kan inte förklara.. Jag kan inte beskriva känslan av att packa mina saker och veta att inom ett par dagar kommer allt det här vara slut på riktigt. Jag har gått ner 4kg på 4 dagar, är det ens möjligt? Tydligen.. Jag kan inte äta, jag kan inte sova, jag klarar inte av att vara vaken heller. Jag orkar inte prata med någon. jag orkar inte höra att det finns fler fiskar i sjön osv. Bara HÅLL KÄFTEN för det är inte det jag vill hörs och jag mår verkligen inte bättre av det heller. Jag vill vara med honom och ingen annan. Och det är fan inte bara något jag säger, det är så ett är. För annars hade jag inte varit med honom i 6 år. Jag hade inte som 20åring bestämt mig för att det är honom jag vill ha, vara med, är menad att varà med. Jag visste där och då när vi träffades att detta är min svan. Svanar träffar och har endast en partner hela livet. Han är mIn svan. Men tydligen är och var jag inte hans... Smärtan är brutal. Folk jämför denna typ av sorg med att någon dör. Jà, J AG dog. Hela jag är död. Jag är ett skal. Ett tomt jävla skal. Nej jag har ingen förklaring på varför, jag har inte direkt fått någon. På varför det är slut. Mest att det behövdes ensamtid, att det varit en jobbig tid när han hade problem på förra jobbet och att... ja, det är typ det. Hur fan ska jag kunna åka härifrån? Lämna mina nycklar? Lämna mitt liv med honom? Jag älskar ju honom, jag vill ju fortsätta vara med honom. Jag trodde aldrig det här skulle hända. Aldrig. Jag trodde vi hade det bra.

dag 1 av att inte veta hur fan jag ska överleva.

Det har verkligen varit fantastiskt underbart väder i flera dagar nu. Tyvärr kommer det sjunka till 0 till +5 grader och snöa till och från i ett par dagar. Känns ju riktigt sjukt! MEN jag vet hur underbart varm vår och sommar vi har här i Stockholm så ett par dagars snöregn överlever jag ;-)

Alltså det går verkligen inte att gå in där utan att komma ut med något!

När jag bodde i Skåne så tänkte jag aldrig mycket på ljuset och mörkret under årstiderna eller hur man ska säga det. Sommaren hade såklart längre dagar då det är ljust fler timmar men ja, annars inget speciellt. Men nu när jag bor längre upp i landet så märker jag hur mycket jag påverkas! Och jag har hört samma sak som jag kommer skriva här nedan av andra som bott nere och uppe i längre perioder.

När det är sommar så har vi i princip inget mörker och då sover JAG sjukt dåligt. Spelar ingen roll med rullgardiner och grejer, min kropp vet att det är ljust. Och Olivia tappar greppet om dygnets timmar och tror att det är morgon 02.30 Vi har typ 'natt' i 3 timmar, jag skojar inte och jag överdriver inte. Jag tycker också om att det blir ljust men jag kan inte förneka hur mycket sämre jag sover. I Skåne är det inte alls på samma sätt utan det är mörkt lite mer på natten och då hinner jag få dem viktiga sömntimmarna.
Och jag får nog säga att även vintern ändå är bättre i Skåne, där blir det inte mörkt förrän 16 tiden. Här har vi dagsljus mellan 09-14 haha!

Jag tror inte dem i Skåne vet hur bra dem har det jämfört med oss längre upp i landet när man tittar på hur det är ljust respektive mörkt under dygnet. Rent sömnmässigt så trivs jag bättre på vintern här, just för att jag sover bättre. Lättare att tända massa lampor och få det ljust än att kämpa med gardiner som katten attackerar när man vill ha det mörkt :-)

Tänkte på det nu då jag märker att Olivia går upp allt tidigare och att även jag faller ur djupsömnen tidigare och tidigare :-P I-Landsproblem var det ja! Haha!

Mitt i allt 'jag vill, jag måste, jag hoppas, snälla, frustrerad, vad kan jag göra för att påverka positivt' - tankarna så kom J hem med dessa vackra blommor :-) Nu är det vårkänsla här hemma!

..om jag borde. 

Man vet aldrig hur offentlighet på nätet påverkar en. Jag hade velat dela med mig av hur mycket som helst men vet inte om det är så bra.. Och det känns meningslöst att låsa bloggen då jag kan låsa enskilda inlägg och har en annan låst blogg. 

Olivias operation ställdes in och vad jag vet så funkar det bra nu. Hon kissar som hon brukade förut, 3 gånger per dygn. Det är ultraljud längre fram i mars så vi får se då helt enkelt, katter är lite för bra på att dölja smärta.

Gått en månad sen jag slutade på mitt gamla jobb, känns väldigt skönt. Dels trivdes jag ju allt mindre ju längre tiden gick men också att man hamnar i något bekvämt fack med stabil inkomst och sådär. Då söker man kanske inte det man vill lika ihärdigt. Nu måste jag ju söka drömjobbet/drömjobben. Jag tycker det är viktigt att man söker de jobben man verkligen VILL ha och inte söker enbart för sökandets skull. Då slutar man bara upp på en arbetsplats där man ger ett halvhjärtat engagemang och det påverkar kollegor, arbetsgivaren och eventuella kunder på ett negativt sätt. Även en själv då man blir bitter. Jobbet/jobben jag söker är något jag verkligen vill, brinner för, är passionerad över. En plats/platser där jag ser mig själv under en lååååång tid framöver. 

Jag kan bara hoppas att jag tänker rätt och agerar rätt i detta. Dvs söka det jag brinner för då jag anser att det är sättet att vara långvarig och ge allt av sig själv och verkligen bidra till en organisations utveckling.