Känns helt sjukt. Jag hade ju ett års uppehåll och kände verkligen att jag ville tillbaka. Men återvändandet var ett totalt fiasko. Allt var förändrat, till det sämre. 5 dagar kvar, sen tänker jag göra allt jag kan för att förtränga. 5 dagar är ingenting men ändå känns det som en evighet. Det är en sak som gör att glädjen inte infinner sig helt och gör att det ändå känns tungt och det är att jag verkligen kommer sakna min praktikant. Den människan är helt jävla underbar och fantastisk. Blir verkligen ledsen när jag tänker på det. Vem trodde att en praktikant skulle få en plats i ens hjärta? Känns som att jag vet att om 5 dagar får jag frihet men jag förlorar en riktigt bra vän :-(