Alltså människorna på det stället... Varför pratar man skit?
Varför pratar man skit om någon man ändå själv ständigt tar initiativ till att ha kontakt med?
Och hur kan man, när man vet att personen pratar skit om en, hoppa högt varje gång det blir kontakt?

Var är självrespekten? Absolut, dessa människor är ett par år yngre men... Jag kan inte minnas att jag eller någon jag känt var på det viset. Det är så omoget och tramsigt.

Blä!

..jag har ventilerat.

Eftersom det fortsatte komma blod så ringde jag vet igår och en op blev inbokad nästa vecka. Och bara för det så har det inte kommit mer blod!!! Om det håller i sig ringer jag på måndag och frågar om vi ändå inte kan avvakta lite till? För medicinen och fodret kanske börjar ge effekt isf liksom. Hoppas, hoppas, hoppas!

Bjuder på lite bilder!

Började reagera i slutet på förra veckan att Olivia sprang till lådan mer än vad hon är brukar. I lördags var där betydligt fler kissklumpar än vanligt och i söndags kände jag bara att nej detta är fan inte normalt! Såhär har hon aldrig hållt på förut. Så måndagmorgon ringde jag vet och fick tid på eftermiddagen, dem misstänkte urinvägsinfektion. Så jag tog kissprov hemma och ja, det var blod i :-( Åkte till veterinären, det var inte urinvägsinfektion utan det visade att hon har struvitkristaller. Fick välja om jag ville hem och testa med specialmat eller om jag ville ta ett ultraljud. SJÄLVKLART valde jag att ta ett ultraljud, varför chansa? Och vad är jag för ägare om jag hade låtit min plånbok styra någon annans välbefinnande? Jag har såklart en djurförsäkring! Så ultraljud blev det och vi fick se att Olivia har en 1cm i diameter stor jävla sten i sin blåsa!!!! Och hon har ONT! Nu är det smärtstillande som hon får ta oralt i 14 dagar (metacam) och sen äter hon endast våtmat i 6 veckor. Jag har valt att inte ta Hills som veterinären sålde då hon vid ett tidigare tillfälle mått dåligt av deras olika foder (ja, jag har provat olika!) så jag köpte Royal canin S/O urinary moderate calorie. Det ska vara typ samma men att det också motverkar övervikt som i sig är en bidragande faktor till urinsten. Metacam har rätt knasiga biverkningar som gör mig något nervös dock. Men jag orkar inte googla mer och läsa skräckhistorier.

Natt 1 HELVETE! Jag var redo att ge upp. Olivia väckte mig en gång i timmen och bad om mat och det var skålar över hela lägenheten till slut.. Åt hon? Nä!!! Ringde veterinären på morgonen igår och bröt ihop av sömnbristen. Jag fattar inte hur folk orkar ha spädbarn, jag orkade inte EN natt! Fick tips att mata henne med sked eftersom hon bara lapar ur skålen och jajamensan det funkar! Men mitt i natten? Var sjukt orolig över det... Men ja, med sked äter sig Olivia mätt! Så hon sov natt 2 till ca 06 och väckte mig då, så vi gick. upp och hon fick bli matad och sen sov vi till kl 10:-) Får se hur denna natt blir :O

Nu är det verkligen slut. För alltid. Inte en chans att det kommer hända igen. Det finns inget mer att hämta. Jag bestämde ju mig för nästan ett år sen men blev övertalad att ge det en chans. Sen bestämde jag mig under hösten att nej jag vill inte men blev övertalad att iaf vara kvar så länge som möjligt men som längst till 31a. Och när jag väl meddelar att ja då blir 31a sista dagen, nej då blir det drama över det? Alltså ursäkta men det är alltid kaos på det stället pga hur 'ansvarstagande' hanteras. Det hade inte spelat någon roll när jag skulle sluta, alla årets 365 dagar hade varit fel. Menmen, jag är otroligt stolt att jag har stått ut och verkligen tagit mig igenom denna prövning. Det finns inga sätt att beskriva den underbara känslan när jag gick ut därifrån och visste att jag genom ett aktivt val aldrig mer behöver återvända. Frågan ni säkert vill ställa är, vad ska du göra nu? Ja jag ska försöka göra det jag alltid velat, hitta något med mer utav det administrativa. Just den biten har jag tyckt varit kul och utvecklande så jag fortsätter gärna inom det. Men självklart finns där ett begränsat antal butiker jag absolut inte hade tackat nej till heller, att arbeta med service hos just dem är också en dröm :-) Så vi får se! Just nu mår jag toppen, men det är också bara dag 2 utan inkomst :-P

Känns helt sjukt. Jag hade ju ett års uppehåll och kände verkligen att jag ville tillbaka. Men återvändandet var ett totalt fiasko. Allt var förändrat, till det sämre. 5 dagar kvar, sen tänker jag göra allt jag kan för att förtränga. 5 dagar är ingenting men ändå känns det som en evighet. Det är en sak som gör att glädjen inte infinner sig helt och gör att det ändå känns tungt och det är att jag verkligen kommer sakna min praktikant. Den människan är helt jävla underbar och fantastisk. Blir verkligen ledsen när jag tänker på det. Vem trodde att en praktikant skulle få en plats i ens hjärta? Känns som att jag vet att om 5 dagar får jag frihet men jag förlorar en riktigt bra vän :-(

Eller?